"VÄNNÄS I VÅRA HJÄRTAN" 

Överkalixmåleriet

Överkalixmåleriet är ett bra exempel på svenskt allmogemåleri. Ska man vara riktigt korrekt är måleriet en del av Tornedalsmåleriet. Det var Överkalixmåleriet som bildade skola som man uttrycker det på fackspråk. De påverkade även andra målare utanför sockengränsen. Andra målare kom hit för att lära sig konsten så att Överkalixmåleriet kom att spridas.

Det mest karaktäristiska dragen i Överkalixmåleriet är buskmåleriet som innebär att möblerna är målade i en brunaktig skala mot gul botten. Speglar och ramverk har blomsterurnemotiv mot gul eller röd bakgrund.

Ekonomin förändrar

Ända till 1800-talets början byggde ekonomin på Vännäs mycket på självhushållning och byteshandel. Det var vanligt att folk fick betalt i form av jordbruksvaror, i natura som man uttryckte det. Man kunde även betala för saker genom dagsverken.

Vid seklets mitt började industrisamhället med sin penninghushållning utvecklas. Folk fick lön i pengar och betalade varor och tjänster med pengar. I och med den nya ekonomin fick folk det bättre och hade råd att köpa varor och tjänster som de behövde.

En ny grupp människor växte fram, hantverkarna. Vännäs by har genom åren haft många skickliga hantverkare. Jöns Fredrik Ihlström var skräddare och hade sin lilla stuga ovanför Käll. Efter honom kom en annan skräddare till byn, Karl Johan Berlin. Hans stuga finns ännu kvar. Ett litet torp ovanför Djeil. Carl Oskar Olofsson hade ett skomakeri i byn. Han snickrade även möbler. Carl Oskars gården står fortfarande kvar. Från Isigål kom en annan skomakare, Olof Olofsson. Torpet han bodde i kallades Ola och låg mellan Isigål och Ava.

Allmogemåleriet växer fram

Äldre gårdar och ekonomibyggnader i Vännäsberget är alltid hus byggda av liggtimmer . Fram till 1700-talet hade Vännäshusen öppna eldstäder för uppvärmning och matlagning. Soten satte sig på väggar, tak och saker man hade. Därför målade man sällan inne i husen. Man hade vävda bonader som man satte upp för att fira högtider. Ofta var de motiven hämtade från bibeln.

Under 1800-talet utvecklades eldstäderna och rökgångarna så att röken leddes ut från huset. Sotet kom inte att hamna så mycket inomhus. Takhöjden i rummen höjdes avsevärt under den här tiden. Då ansåg Vännäsbönderna att det var lönt att måla och pryda rummen. Man målade timmerväggarna med vit limfärg och i enstaka fall lät man måla väggarna i buskmålning. Tapeter på rumsväggarna blev allt vanligare.

I slutet av 1700-talet började folk även att måla sina möbler. Från början var det enbart enkla färger. Så småningom började man måla blommor och rosor i dörrspeglar och ramverk i möbler.

Efter hand utvecklade en särskild hantverkare måleriet, allmogemålarna. De hade en bred folklig förankring eftersom de målade vanliga bruksföremål. All moge kommer från latinet och betyder just hela folket. Folkkonst med andra ord.

I städerna fanns stränga regler för vem som fick göra vad inom hantverket. För att få utföra ett betalt arbete skulle en hantverkare tillhöra ett skrå. Ungefär som dagens fackföreningar. På landsbygden rådde inte samma hårde kontroll. Det fanns skråhantverkare och självlärda hantverkare som sökte sig utanför skråets områden till landsbygden och kunde tillföra små byar som Vännäs nya idéer och impulser inom hantverket.

Uppsvinget för Överkalixmåleriet kom under första hälften av 1800-talet då den ekonomisk tillväxten avspeglade sig i industrisamhällets framväxt. Allmogemåleriet utvecklade olika typer i olika delar av landet. Mycket hade man ändå gemensamt såsom färgpigment och bilder.

Lokal allmogekonst

Kulturutvecklingen följde älvdalarna och konstnärliga bygdeskolor växte upp kring älvarna. Älvarna var ju naturliga kommunikationsleder under den här tiden.

I Torne- och Kalix älvdalar dominerade rött, gult och brunt. Här finns ett måleri och en möbelkonst med starka färger som brukar kallas bondrokoko. Det visar på kontakter med den finska och ryska allmogekonsten. Konstarten brukar sammanfattas som Tornedalsmåleriet. Överkalixmåleriet bildade skola och räknas som stilbildande inom allmogemåleriet.

I Tornedalen använde man en något mörkar rödfärg och buskmålningarna var skarpare. Det förekom även att man utförde buskmålningar i dörrspeglar som är väldigt sällsynt på andra ställen. Möbler och föremål i Kalixbygden visar på stora likheter med Överkalix.

Allmogemåleriet i Rånebygden karaktäriseras av stiliserade blommor i rött och grönt. Sen har man målad en kraftig vit konturlinje mot en blågrön bakgrund. Måleriet har likheter med Överkalixmåleriet men även Lulemåleriet.

I Luleå - och Piteå älvdalar är den blå färgen dominerande inom allmogemåleriet. Motiven är schablonmässiga och inte lika konstnärligt utformade som i Överkalixmåleriet. Den blå färgen tyder på kontakter med Dalarmåleriet och söderut.

Dalamåleriet är den andra stora genren inom det svenska allmogemåleriet vid sidan av Överkalixmåleriet. Det kännetecknas av fantasifulla kurbitsmönster, plymer och ofta målade i tunga kulörer med blått som den dominerande nyansen. Kurbitsar är ett samlingsnamn för rosmåleri eller krus. De bibliska motiven var en viktig del i dalamåleriets motiv, men man omvandlade motiven ganska fritt. Mästaren för dalamåleriet var Målar Erik Eliasson från Rättvik (1754-1811).

Hälsingemåleriet är nära besläktad med dalamåleriet. Kännetecken är rosmålerier, frodiga blad, blommor och fruktformer.

Upp till toppen

Allmogemålare

Man ska se allmogemåleriet som ett utryck av varje enskild målare. Det var helt enkelt deras egen stil rakt igenom, motiv, dekor, blomster som urna. Den totala enheten följer varandra. Naturligtvis inspirerade allmogemålarna varandra, men varje allmogemålare gestaltade målningarna på sitt genuina sätt.

Gustaf Stråhlberg

Den mest kända är Gustaf Stråhlberg Mattson Teppo Hagel (1794-1858). Han kallades Gustaf Stråhlberg och är känd som den store mästaren och bildade den Stråhlbergska skolan inom Överkalixmåleriet.

Gustaf Stråhlberg är född i Vojakkala och son till Mats Matsson Hagel - Stråhlberg och Anna-Greta. Hemmet var en av de större gårdarna i Vojakkala och kan betraktas som välbärgat. 1820 gifte han sig med Maria Persdotter från Korpilombolo och fick två döttrar, Anna-Greta och Maria Matilda.

Stråhlberg bodde i Hedenäset fram till 1843 då han flyttade till Tallvik i Överkalix socken där han levde resten av sitt liv. Dottern Maria Matilda gifte sig i Svartbyn och han vistades mycket där även under den tid han hade hemmet i Hedenäset.

Stråhlberg signerade normalt inte sina målerier. Martingården har ett känt arbetet där kan man läsa G. Strålberg i stora snirkliga bokstäver. Ett skåp på Nordiska museet har hans signatur.

Enligt folktraditionen var Stråhlberg finsktalande. Han var alltid välklädd och var efter dåtida mått en välbärgad man. Vi ska komma ihåg att bland de rikaste i Sverige den här tiden var konstnärer såsom Anders Zorn och Carl Larsson.

Stråhlberg uttryckte sig genom två karaktärsdrag inom Överkalixmåleriet. Det första var blomsterurnemotiven. Det gick till så att speglar och ramverk i möbler målades med en gul, gulvit eller röd bottenfärg. Starten och botten i målningen börjar i en dekorativ urna. Stråhlbergs urnor är stiliserade. Under urnan målade han symboler som man ska tyda som jord eller rot. I och runt om urnan målade han blomstermotiv och fantasifulla motiv i olika färger hämtade från naturen. I bladverken använde han ofta andra kulörer än de gröna.

Stråhlberg utvecklade även rosmåleriet med krus som man finner på skåp och möbler. Hans stora styrka var att kombinera färger och mönster i en vacker harmoni.

Det andra karaktärsdraget var buskmåleriet. Först målade han möbeln med en ockragul bottenfärg och när den hade torkat gjorde han buskliknande former, ornament och slingor i en brun färg med laserande effekter. Buskformerna fördrev han. Ofta var ramarna runt speglar och ramverk målade på detta sätt.

Stråhlberg använder sparsamt med färger och endast en kulör i penseln. Han använde sig mycket av stjärnor för att fylla ut tomma ytor i ramen. Ett annat karaktärsdrag hos Stråhlberg är att liljor och tulpaner återkommer i blommotiven. Förutom möbler som sängar, soffor, kistor och skåp målade Stråhlberg även bruksföremål såsom byttor, filbunkar, kärnor och mjölkflaskor.

Frans Fredrik Hellsten

I Vännäs fanns allmogemålaren Frans Fredrik Hellsten. Finnmålaren som han kallades på byn eftersom han kom från Nystad, Åbo län i Finland. Anledningen till att han hamnade på Vännäs var att hans fru Albertina Olofsdotter kom från Nögers. De var inneboende hos Isigål i några år. Hellsten åkte runt hos bönderna Vännäs och angränsande byar och utförde måleriarbeten. Sedan flyttade han till Ängesån och var verksam där några år innan han återvände till Finland, Uleåborg närmare bestämt.

För många är Hellsten en okänd allmogemålare och det finns väldigt lite dokumenterad om honom eller några kända möbler som var hans verk. Självfallet målade han många möbler eftersom han var verksam i Överkalix under många år. Det kan vara så att Hellsten kom hit för att lära sig allmogemåleriet av Stråhlberg.

Johan Petter Lilja

En annan känd allmogemålare fanns på Gyljen, Johan Petter Lilja som bodde på gården Malers. Malers är Överkalixdialekt och betyder just målarens. Egentligen hette han Liljeblom från början med ändrade efternamnet till Lilja. Han var förmodligen lärjunge hos Stråhlberg och efter lärotiden målade han möbler och inredningar hos folk.

Lilja jobbar mer med bilden än med symmetri i kulörer. Han är den enda som till och från bryter trenden med att börja med en rot eller bladverk i målningen i stället för en urna.

Lilja målade väldigt mycket med en laserande effekt. Ibland utförde han buskmålningen med väldigt diffusa motiv. Skelettmålning är ett begrepp som man brukar benämna det. Dessa tunna målningar tyder på att han ofta blandade ut sin färg hårt med något slags mediet, linolja eller terpentin. Själva buskmålningen målade han enbart med penseln och fördrev den inte lika mycket som Stråhlberg. Johan Petter Lilja specialiserade sig på kyrkomålningar i slutet av sin yrkesbana och målade en del tavlor med bibliska motiv.

Per August Ekblom

Per August Ekblom (1830-92) kom till Kypasjärvi i mitten på 1800-talet. Han är född i Alters bruk, Norrfjärdens socken. Ekblom var dräng hos en bonde där Gustaf Stråhlberg var och utförde målningsarbeten. Gustaf Stråhlberg ville ha hjälp av Ekblom med en del praktiska bestyr. Han upptäckte att Ekblom hade en stor konstnärlig begåvning och han erbjöd Ekblom att lära sig allmogemåleriet vilket han accepterade. Per August gick som lärling i tre år och anlitades sedan av bönderna i bygden för olika måleriuppdrag.

Ekblom gestaltade en välkänd måleriteknik inom Överkalixmåleriet som var att måla blomsterurnemotiv mot röd eller gul bakgrund. Han använde gärna röd bottenfärg. Blomstermotiven består av blommor, blad, tistlar och knoppar och återfinns på mjölkskåp, brudkistor, lucksängar och kistbord. Själva urnan får många gånger blad och former så att den förlorar sin ursprungliga form. Ramverken målade han med buskdekor, vilket visar sambandet med den Stråhlbergska skolan.

Det unika med Ekbloms blomstermåleri var att han jobbade med flera färger i penseln vilket gjorde målningarna mer levande och verkliga. Den gröna färgen i bladverk var självklar för Per August Ekblom och nästan obligatorisk. Förutom grönt så var klarblå en favoritfärg för Ekblom och den återkommer flitigt.

Nils Henrik Ekblom

Per August fick en son, Nils Henrik som fortsatte med måleriet. Han målade ungefär som sin far men penselföringen var tunnare och kompositionerna lite stelare. Tiderna förändrades och vid sekelskiftet blev trenden att ådra möbler i bruna lasyrer som ofta liknade utländska träslag. Nils Henrik for till Kalix och lärde sig den nya tekniken och fortsatte med den typen av måleri. Det var Nils Henrik som beskrev forna tiders målningssätt:

"Gamla målningar ska vara utom all natur, och är de icke det, då är de icke gamla."

Det fanns anonyma allmogemålare som gick från by till by med färger och penslar i bagaget och stannade i en gård och dekorerade kistor, skåp eller andra möbler mot logi och betalning.

Upp till toppen

Motiven

På kistor, skrin och inredningar målades blommor och slingor i fantasifulla former. Motiven och symbolerna är ofta hämtade från naturen. Blommor, blad, rankor, flätor och knoppar är de vanligast förekommande motiven. Varje möbel och dess detaljer var unik, ett eget konstverk.

I slutet av 1800-talet blev målningarna mer färglösa och motiv och former blev förenklade och stereotypa. Mallar och schabloner ersatte den tidigare levande gestaltningen av växter och figurer. Det folkliga och framförallt konstnärliga måleriet ebbade ut.

Färgerna

De flesta äldsta färgpigmenten är jordfärger som finns naturligt i marken. Färgpigmenten kom i klumpar som krossades och revs i små smulor. Därefter blandades pigmenten med kokt linolja ofta på en slät sten tills det blev en färgpasta. Det gav en tunn men väldigt slitstark oljefärg som man målade med direkt på trä. Kulörerna har likheter med kulörer som användes när man gjorde växtfärgning eftersom de gamla färgerna hade sitt ursprung i naturen.

I slutet av 1800-talet kom färgpigmenten i pulverform och tillverkades på industriell väg. Färgerna var ofta syntetiska, ljuskänsliga och en del giftiga.

Väggar och tak målade de med limfärg. Det förekom att man dekorerade väggarna med blommor och blad, ja hela landskap. Till dekormålning använde de oftast oljefärg. Vid något enstaka tillfälle gjorde de en äggoljetempera, men det var ovanligt.

Den röda kulören i Överkalixmåleriet kom från rödockra. Det är en järnoxid som finns i myrar och sura drog. En form av rost kan man säga. Oftast hittar man den i bäckar som rinner ut från järnrika myrar. Rödockran hade även en religiös betydelse under stenåldern.

Ockra är en gulbrun kulör som är ett jordpigment. Det fanns i bränd och obränd beroende på vilken kulör man ville ha. Ockragult är en vanlig nyans i Överkalixmåleriet. En annan liknande jordfärg är terra som är italienska och betyder just jord.

Svart kallades kimrök och kom helt enkelt från fett sot från framförallt kol och fotogenlampor.

Umbra är en serie mörka jordfärger i grönt, brunt och grått.

Vitt kom från zinkvitt och blyvitt.

De blåa färgerna är ofta metalloxider såsom kobolt, pariserblått och som importerades då de inte fanns naturligt i Sverige.

Möblerna

Kistorna

Kistorna i Överkalixmåleriet hade nästan alltid rött som bottenfärg. Ibland var kulören mer mot orange. Några kistor hade gula fält med röd linjer runt omkring. Motiven bestod av blomstermotiv och rankor. Beslag och järndetaljer var ofta mörkblå. Det fanns ockragula kistor och då hade de alltid bara buskmålning som dekor.

Det fanns även en mindre kista som kallades fästmanskista. Den var sällan dekorerad bara buskmålad på ockragul botten. Den förkom även med röd bottenfärg.

Klockorna

När man frågar någon om klockan så svarar vi t ex hon är fem. Klockan är feminin. Så de gamla klockfodralen från Överkalix gestaltar en brud med sin kvinnliga form. Ringen och urtavlan föreställer ansiktet. Den vackra utsmyckningen på toppen är brudkronan. Den lilla ringen på överlocket är naveln. Utsvängningen nertill är brudklänningen.

Klockorna i Överkalixmåleriet var väldigt ofta vita även om det finns enstaka som var målade i den karaktäristiska röda färgen, gulockra eller i en brun variant. Dekorerna på klockorna var ofta utförda i form av träsniderier och sen målade med färgerna röd, gul och grön.

Då vi tänker på en brudklänning idag så tänker vi att den är vit. Så den vita färgen på klockan symboliserar brudklänningen. Tyvärr så håller inte detta hela vägen då den vanligaste färgen på en brudklänning på 1800-talet var svart. Men vem vet, man kanske har bytt färg till vitt på grund av just klockornas målning. En annan unik sak med klockorna i Överkalix och Tornedalen är att de satt fast i väggen, en liten bit ovanför golvet. Det blev ju lättare att skura golven då.

Skåp

Man förvarade kläder och andra saker i skåp som man kunde flytta. Skåpen kunde se väldigt olika ut beroende vad de skulle användas till.

Runt väggarna förekom det att de hade fastbänkar. Fastbänkarna var intimrade i väggarna på 40 cm höjd. De var gjorda av grova plankor, tiljor som man brukar kalla de. Man kunde sitta på de bänkarna och även förvara saker under de. De är en kvarleva ända från medeltiden.

I köken var det vanligt att de hade ett diskbänksskåp. Skivan var ett lock som gick att vika upp och där under hade man baljor av metall som man diskade i. I rummen kunde man ha ett två meter högt skåp med två dörrar där man hängde kläder. Målningarna var liknande som de andra möblerna. Vid förvaring använde man även skrin och kistor.

Nya användanden och rutiner skapade nya typer av möbler och stilar. Byråerna kom i slutet av 1800-talet och de väggfasta möblerna gjorde sitt inträde först på 1900-talet. Byråerna speglar en ny tidsepok och ett annat sätt att leva, hantera och förvara kläder. En vanlig färg på möblerna denna tid var orangeröd oljefärg. Sen blev det vanligt att man ådringsmålade dessa möbler.

Soffor Sängar

Kökssofforna var vanligtvis målade med ockragul grundfärg och buskmålning som dekor. Ett typiskt Överkalixmåleri. Soffan fungerade ofta som extrasäng och var delvis utdragbara. Den hade ett hårt lock som gick att sitta på och hade en låg och enkel rygg.

Ofta förväxlar vi en utdragssängar med soffa därför att de sängarna hade ett ryggstöd. Ryggstödet hos sängarna var högre och med mer utsirningar. Fristående utdragssängar bäddades upp ganska högt vid hopskjutningen. De hade ingen skiva eller brits att sitta på utan bara ett uppbäddat dunbolster med ett överdrag. Vitsen har varit att öka golvytan under dagtid.

Lucksängar var en vanlig typ av säng i de gamla bondgårdarna. Sängarna var byggda som ett stort skåp där två personer kunde sova i. Man öppnade två luckor när man skulle gå och lägga sig. Det gick även att sova uppe på sängen eftersom den hade ett tak. Sängen fanns ofta i ett hörn i köket och var många gånger fastbyggda med väggarna. Lucksängarna var målade i traditionell Överkalixmåleri med buskmålning och blomurnedekorationer.

Vaggor

Vaggorna från Överkalix och Tornedalen skiljer sig från de södra delarna av landet på så sätt att man vaggade efter långsidorna på vaggan. Från fotändan till huvudändan. Med vaggor från andra ställen vaggade man från kortsidorna. Vaggorna var målade i samma färger och mönster som andra möbler.

Ådring och marmorering

Under slutet av 1800-talet köpte människor med god ekonomi möbler tillverkade från andra träslag än furu. De köpte även möbler med importerade träslag. Speciellt mahogny som är ett mörkt brunrött träslag blev i ropet. Den nya modetrenden hade även inslag av marmor. Alla hade inte alltid råd att köpa dessa möbler.

Nu kom en gammal måleriteknik till användning igen. Ådring och marmorering. Vid ådring imiterar man ett träslag. Man grundmålade möbeln i en vit eller ljusgul bottenfärg och gjorde sen trämönster och effekter med lasyrer och terpentin. Verktygen var penslar i olika storlekar och former. Lasyrerna gjorde man från pilsner, porter och till och med fil. Gjorde man en avancerad ådring gjorde man den i linolja.

Likaledes imiterade man en önskad marmor vid marmorering. De verktyg man använde var små penslar och svampar. Det är en måleriteknik som härstammar ända från antikens Grekland.

Allmogemåleriet idag

Allmogemålaren Urban Karlsson har gjort ett omfattande forskningsarbete om Överkalixmåleriet. Den gamla konsten var bortglömd men han har lyckats ta reda på vilka färger man använde, hur motiven såg ut och hur man gick till väga. Han har även gjort många allmogemålningar på såväl gamla som nytillverkade möbler. Med van och säker hand formar han de mest färgrika fantasifulla blomdekorationer med de slingor och motiv som kännetecknar Överkalixmåleriet.

Karlsson har även deltagit i ett flertal restaureringsarbeten och illustrationsmålerier. Urban räknas idag som en stor och kunnig auktoritet inom allmogemåleriet. Hans bror Jonas Karlsson har även varit delaktig i verksamheten. Både bröderna bor i Vännäsberget.

Martingården

Martingården är en välbevarad bondgård från 1800-talet och har utvecklats till att bli ett hembygdsmuseum av världsklass. Idag finns där en gedigen samling föremål räddade åt eftervärlden. Där finns många möbler och bruksföremål som är målade i en brunaktig skala mot gul botten som var det karaktäristiska för Överkalixmåleriet.

Nämnas bör också Sigurd Dahlbäck från Lansjärv som på 1920-talet samlade ihop möbler och information om Överkalixmåleriet för Nordiska Museets räkning. Efter hans död 1930 förvaras delar av hans egna samlingar hos Norrbottens Museum.

Överkalixmål

Gammalt ordspråk: Hän so kän tira, hän kän mal. = Han som kan tjära, han kan måla.

Upp till toppen

Vännäsberget i september 2007
Anders I. Nilsson

Lästips

Carl Larsson » »

Anders Zorn » »

Allmogemålaren i Västerbotten » »

Hälsingegårdar » »

Folkligt möbelmåleri » »

Referenser

Anders I. Nilsson och Börje Hansson. (1993). Vännäsberget ur ett geologiskt, historiskt och biologiskt perspektiv. Högskolan I Luleå. Institutionen för metodik.
Hederyd Olof. (1986). Överkalix del 2 , Från fiskestrider till avfolkningstider ISBN 91-85336-46-7. Luleå. Grafiska Huset.
Sigurd Erixon. (1980). Folklig Möbelkultur i Svenska Bygder. Lund. Bröderna Ekstrands Tryckeri AB.
Laqvist Birgit. Hembygdsgillets Årsbok 1970. Överkalix.
Laqvist Birgit. (1939). Norrbotten Läns Hembygdsförening Årsbok 1939. Luleå. Luleå Boktryckeri AB.
Jakobsson Johan. (2001). Överkalix måleriet - En blomstrande målarskola. Överkalix Gymnasieskola.
Norrbottens Museum. (2007). www.norrbottensmuseum.nu
Karlsson Urban. (2007). Vännäsberget.
Karlsson Jonas. (2007). Vännäsberget.
Bergbäck Ann-Sofie. (2007). Vännäsberget.